Kåseri:

"Mitt liv som popstjärna"

Av
Lokaltidningen.se

KÅSERI. En dag i augusti 1966 startade Inga-Lill Johansson en kvinnlig pop-grupp. Många kände sig kallade, men få blev utvalda. Själv fick jag provsjunga några låtar i Inga-Lills källare för att bli sångerska i det band som kom att heta Rainy Day Women. Redan innan första låten satt, bestämde vi oss för att få högsta möjliga gager för minsta möjliga arbete. Vi satsade på shower.
Utan föräldrars hjälp hade projektet inte lyckats. Vi behövde instrument och turnéfordon. Skulderna skulle betalas med bandets gager. Med tre låtar i bagaget gjorde vi vår första spelning på Elinebergs fritidsgård den 27 november samma år. Succén var given och vi fick köra våra tre låtar en gång till. Gage inklusive resa renderade 50 riksdaler som gick till avbetalningar.
Det dröjde inte länge förrän bandet lät riktigt bra och tack vare HD:s intresse blev vi snabbt världsberömda i Helsingborg.
Vi gjorde otaliga turnéer i Skandinavien. RDW spelade ihop med Yardbirds med gitarristen Jimmy Page sedermera Led Zeppelin, Stevie Winwood, Jethro Tull, Kinks med flera.
I oktober 1967 gick vår enmånadsturné till popmusikens Mecka, England. Samma dag som vi anlände var vi bokade på två spelningar i Manchester. England var annorlunda mot Sverige. Alla åldrar roar sig på lokal, där man dricker öl, spelar bingo och högljutt kommenterar ståuppkomiker i en enda röra.
Rainy Day Women var nog det största bombnedslaget i England, sen andra världskriget. Vi kände oss som stjärnor och bjöds på vodka lime, beröm och uppmärksamhet. Vi jobbade varje dag.
Men vi hade det fattigt. Inga-Lill, som utsett sig till finansminister, höll i kassan. Övernattning på billigaste bed-and-breakfast togs ur turnékassan. Lönen var bara £1 (ungefär 12 sv.kr) om dagen. Pundet skulle räcka till mat plus att sätta guldkant på tillvaron. Min talang att kunna dansa balett på en femtioöring kom väl till pass.
I Hanley lirade vi på en klubb som hade både pub och restaurang. Arrangören sa att logen låstes, så våra saker var i tryggt förvar. Mitt sparkapital, tre pund, låg i min pyttelilla svarta portmonnä… Tjuven lät mig behålla en shilling. Bönade om ett lån till mat, men
jag fick skylla mig själv. De andra gick för att äta sig mätta.
Ledsen och hungrig gick jag till puben. Där stod en enarmad bandit. En sån där med penningpotten synlig i rutan på maskinen. Växlade min shilling till två sixpence. Satsade en och drog i spaken. Förlorade insatsen. Offrade mitt allra sista mynt.
Det blev dödstyst i puben när en förmögenhet rasslade ner i vinstskålen. Lite mer än sju pund. Växlade mynten till sedlar och återvände till min enarmade vän. Sura blickar brände på min rygg, när jag åter matade Tic-Tac-Toe maskinen med mina resterande mynt. Det händer inte ofta, men ytterligare en Jackpot på åtta pund drösade ner i skålen. Surmulna gubbar lämnade puben. Hungerskänslorna lämnade mig.
Nu tyckte Inga-Lill att vi skulle dela lika. Det tyckte varken min skyddsängel eller jag.
När nöden är som störst – är hjälpen som närmast.
/Lena Maria Gårdenäs
 
KLICKA HÄR: Och bli vän med oss på Facebook, och få våra topphistorier direkt i ditt flöde! Här kan du också tipsa och prata direkt med våra journalister.

Det här är Lena Maria Gårdenäs

Lena Maria Gårdenäs berättar om sitt långa artistliv och sin "knäppa familj" varannan vecka i Lokaltidningen.
Hon gillar att bjuda på sig själv, och menar att man inte ska ta sig själv för på stort allvar.

Publicerad 01 October 2014 12:13