Lena Maria Gårdenäs är kåsör i Lokaltidningen Helsingborg. Hon berättar om sitt långa artistliv och sin ”knasiga familj” i sitt kåseri. Hon vill bjuda på sig själv och menar att man inte ska ta sig själv på så stort allvar. Foto: Martin Wingren

Lena Maria Gårdenäs är kåsör i Lokaltidningen Helsingborg. Hon berättar om sitt långa artistliv och sin ”knasiga familj” i sitt kåseri. Hon vill bjuda på sig själv och menar att man inte ska ta sig själv på så stort allvar. Foto: Martin Wingren

Knockout på Eskilsminne

Av
Lena Maria Gårdenäs

KÅSERI. Den 5:e augusti i år sände SvT dokumentären ”Året var 1959”. Det väcker härliga minnen till liv.
Den sommaren hade jag nyss fyllt tolv år och alla pratade om världsmästarmatchen i boxning. Två farbröder vid namn Ingemar Johansson och Floyd Patterson skulle slåss och det skulle de göra på Yankee Stadium i New York. Jag visste ingenting om boxning, men min pappa tjatade dagligen om detta. Till slut lyckades han trissa upp ett visst intresse för matchen för sina döttrar.
Jag och min mellansyster Eva planerade att uppleva den på vårt sätt…
I min farmors och farfars trädgård, på Per Eskilsgatan 35 på Eskilsminne i Helsingborg, prunkade växtligheten. De var båda intresserade av att odla och hade illgröna fingrar. Där kändes det precis som att vara i Edens lustgård, fast utan orm förstås.
Högst upp på tomten låg en kolonistuga. Där brukade farmor ta sig en eftermiddagslur om somrarna. I den förvarades också årets fruktskörd, till glädje för både möss och människor. Uppe på loftet låg en liten höna och ruvade på gåsaägg.
Vi bestämde oss för att lyssna på matchen i stugan.
Men först skulle den städas och sängarna skulle bäddas. Vi köpte varsin liten påse ettöresgodis för att förgylla den stora händelsen.
Pappa hade rattat in Radio Luxemburgs våglängd på den klumpiga rörradion innan vi kröp till kojs den kvällen. Väckarklockan, där Kalle Ankas huvud nickade varenda sekund, var ställd på väckning 03:00 natten mot den 27 juni.
Det luktade fukt i stugan, men vi kröp tappert ner i sängarna och fick snart upp värmen. Det kändes pirrigt att sova ensamma och vi tyckte att vi hörde massor med konstiga ljud utifrån trädgården och i stugan med.
När man väntar på någonting, går tiden sakta. Jag minns att vi körde lite låtsasbio. Det kan man göra om man tar en ficklampa och lyser på bilder i serietidningar när det är mörkt i rummet. Vi berättade hemska spökhistorier för varandra och var jätterädda. Ute var natten svart. Vi måste ha somnat av utmattning.
Alarmet ljöd från Kalle Ankaklockan och vi vaknade. Så var det då dags. Satte på radion. Den knastrade. Det lät som om sändningen kom från yttre rymden. Vi hörde skrik och gong-gongar. Stämningen var hetsande och spännande samtidigt och ute grydde dagen. Plötsligt skrek kommentatorn, så högt att det hördes ända från Amerika.
Ingemar Johanson är världsmästare!!!
Vi grät för vi tyckte synd om Floyd som blivit golvad sju gånger.
Hela ”Eskil” var på fötter.
Aldrig har jag sett så många på vår gata. Grannarna hade skuttat direkt ur sängen och hängde vid grindar och staket. Man skrattade och grät om vartannat. Två gubbar dansade.
Att se grannarna i pyjamas var något nytt för systrarna Gårdenäs. Och jag noterade att män på den tiden bar ljusblå trikåpyjamaser… med Gällivarehäng.
Ingos nävar förenade vårt land. När han slog igenom sattes Sverige på världskartan som boxningsnation.
1959 badade jag helst ute på Råå Vallar, där barn sköljde ner Ingoglass och Ingoklubbor med Ingoläsk.
Det var en himla bra sommar för oss barn.

Publicerad 12 September 2014 12:29