Lena Maria Gårdenäs är kåsör i Lokaltidningen. Hon berättar om sitt långa artistliv och sin ”knasiga familj” i sitt kåseri. hon vill bjuda på sig själv och menar att man inte ska ta sig själv på så stort allvar. Foto: Martin Wingren

Lena Maria Gårdenäs är kåsör i Lokaltidningen. Hon berättar om sitt långa artistliv och sin ”knasiga familj” i sitt kåseri. hon vill bjuda på sig själv och menar att man inte ska ta sig själv på så stort allvar. Foto: Martin Wingren

Kåseri:

"Cykel på köpet"

Av
Lena Maria Gårdenäs

KÅSERI. En okristligt tidig morgon i april 1980 äntrade jag en Jumbojet till New York. Vi var ett tjugotal kända ansikten som behövde uppslag inför kommande teveproduktioner.
Själv hade jag fått erbjudande om att göra Lena Maria Show på SvT Malmö och ville få en rejäl idéinjektion. Allting var så stort med den här resan, både flygplanet, turbulensen och inte minst skyskraporna i New York.
Tillsammans med Sussie, belysningsmästare på Liseberg, begav jag mig en dag ut i folkvimlet på Manhattan för att shoppa. Det var gassande sol och där, i skyltfönstret på varuhuset Macys, fick jag syn på den läckraste damracercykel jag sett i hela mitt liv.
Mina beslut fattas ofta snabbare än tanken, så det bar av in i hissen, nästan ända upp till Sankte Per, där cykelavdelningen låg.
Betalade med kort och tog hissen ner till varuutlämningen. Höll på att svimma när jag såg den gigantiska lådan som innehöll cykeln.
Sussie på stilettklackar och jag i något mer fotvänliga skor kämpade med paketet längs Femte Avenyn. Vinkade på otaliga taxibilar för transport. Ingen stannade.
På vårt hotell bad vi portiern att förvara cykeln åt oss tills vi skulle checka ut. Nobben igen. Cykelpaketet var alltför stort för den trånga hissen, så vi fick kämpa oss upp till rummet på 6:e våningen med inköpet.
Så var det dags för hemfärd. Cykeln och jag tog transferbussen till Kennedy Airport, där jag äntligen befriades från mitt bagage.
På planet fick vi veta att det var flygledarstrejk i Sverige, så vi fick landa i Köpenhamn istället. Min reskamrat, cykeln, fick uppleva ännu en resa, nu fastsurrad på taket på taxin som tog oss till mitt kära Helsingborg. Vid Ångfärjestationen löste hela resesällskapet tågbiljett till Stockholm.
Det är väl onödigt att säga att det var ett slitet gäng som lämnade stationen.
Belamrad med damracercykel, res- och sminkväska, köade jag vid telefonkiosken och ringde hem. Bad maken fixa hämtning på Stockholms central. ”Du kan väl ta tunnelbananen” sa dåvarande maken. ”Absolut inte”, sa jag.
Väl hemma kröp jag ner i ett välbehövligt bad.
Fadern och sonen kämpade med cykelpaketet, när sonen sa ”De' e' ingen tjejhoj.” ”Det ser du väl på ramen att det är”, upplyste jag sturskt. ”Ja, men de' e' en killhoj”, envisades han.
Jag hade släpat hem en herrcykel från USA. En väldigt berest sådan… made in Taiwan, som fick leva sina dagar på balkongen tills den rostade ihjäl.
Sen dess har jag bara cyklat några meter… på film.
I år inhandlades en ny teve i Jönköping.
Gissa vad… Jag fick en cykel på köpet! En läcker vit 21-växlad damcykel, en så kallad Mountain Bike!  Jag var glad som en lärka alla de fem milen hem till sommarhuset i Hullaryd, där drömmen dog. I jättepaketet låg en herrcykel!
Med hot om att lämna tillbaka teven fick jag till slut byta till mig en damcykel.
Men jag lovar. Det krävs minst en lyftkran för att få upp mig även på en damhoj … så den får nog leva sina dagar på balkongen tills den rostar ihjäl.

Publicerad 19 August 2014 17:04