Foto: Privat
Foto: Privat
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

Änglamamman: "Det finns dagar då jag lever"

Lova Lönnberg skriver om hur det är att förlora ett barn


Om skribenten:

Lova Lönnberg är 29 år och bor strax utanför Malmö med sin man Niklas och deras tre söner Viking, Loke och Balder.

År 2015 födde Lova då dottern Freja redan i vecka 25, troligtvis på grund av en lokal infektion i livmodern. Freja vägde bara 790 gram men var fullt frisk. Dessvärre drabbades hon av prematura blödningar och dog drygt två dygn senare. 

INSÄNT. Jag är inte ute efter sympati, jag behöver bara få skriva av mig. Tömma huvudet på tankar. Rensa kroppen på känslorna som trycker i bröstet. Minnen jag trodde försvunnit, minnen jag trodde jag förträngt, har börjat att dyka upp. När det är lugnt, när jag kan andas. Då tränger bilderna fram och hela min kropp, alla mina sinnen hittar tillbaka till tiden, rummet, ljuden, lukten, känslorna. Känslorna. Känslan. Någon tar hennes fot, trycker en stämpeldyna mot den känsliga huden, avtryck mot ett papper. Händerna likaså. Jag vill minnas att hon levde då. Fast jag kan ha fel. Men när jag väl släppte taget om henne var hon död. När jag höll henne för sista gången, kall... så kall, så såg jag henne aldrig igen. Jag kunde inte tänka att hon bara sov, som man brukar säga, ”hon såg ut som att hon sov”. Nej, det gjorde hon inte. Det förmildrar inte sanningen för mig. Det gör ingenting lättare att hantera. För man vet. Man vet att ens barn inte längre lever. Man vet, och man känner det i hjärtat. Man känner det i hjärtat hela tiden. 

Jag grät varje dag under första året. Varje dag. Jag förstår knappt hur jag lyckades hålla mig levande. Hur jag kunde stå på mina ben. Hur jag inte en enda gång försökte ta mitt liv. Fastän jag ville. Istället fastnade jag. I situationer, där jag inte längre ville leva. I stunder där allt jag längtade efter, suktade efter var döden. Men svag och oförmögen att göra någonting åt det. Jag bara skrek. Jag var aldrig tyst. Jag lärde mig aldrig att sörja i stillhet. Det kan jag fortfarande inte. Istället stänger jag av, jag tror det är det som menas med att överleva. Att stänga av, men när känslorna sedan kommer, för det gör de, så kommer de med full kraft. 

Jag satt i en bil. Jag vågade inte köra. Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem. Totalt tappad i sinnet. Inga tankar var klara. Mörkt ute. Mörkt inne. Jag är stolt över mig själv, idag, över att jag lyckades ta mig ur situationen. Jag ringde ”T” och hon lyssnade. Hon kämpade med att förstå hur jag led. Hon fick mig lugn. Hon var med mig. Jag slapp vara ensam. Jag var bara så fruktansvärt blottad. Kunde jag hamna längre ner? Men därefter gick det uppåt igen. Som vågor på ett vilt och stormigt hav. Man tror att man drunknar, men man lär sig simma. Man blir bättre och bättre för varje gång. För man vet det viktigaste, att stormen klingar av. Att det bara är att hålla ut tills allt är över. Till att man inte har drunknat. Även om en del av en redan är död. 

Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att jag skulle hamna här. I denna kropp, i denna själ. Jag känner mig så otroligt sliten. Gammal. Även om kroppen är ung ännu. Jag ser mig i spegeln och känner ingenting.

Snart har det gått två år. Två extremt långa år. Det känns som om jag levt ett helt liv på dessa åren. Första året var det bara att ta sig igenom. Att komma förbi i ett stycke, inte alltför skadad i själen. Förstörd, ja, men ändå hel och med tendenser till hopp om att bli en ny människa. En människa som kan och framförallt vill finna lycka i livet igen. Det gjorde jag. Det andra året blev bara en lång och evig väntan. En väntan på att livet skulle förändras på nytt. På en strimma hopp och ljus om framtiden. En väntan och en längtan efter ett syskon. En regnbågsbebis. Och han kom. Och Freja blev storasyster. Och livet förändrades igen. Och ändå står jag kvar och trampar i mina spår i mörker. Jag överlever fortfarande. Jag kämpar fortfarande. Jag lider fortfarande. Men där finns också något väldigt vackert. Något som inte funnits tidigare. Där finns hopp, och där finns framförallt dagar då jag inte överlever längre. Där finns dagar då jag lever. Det är fantastiskt, men förkrossande. För med kärleken till livet kommer sorgen över döden. Med kärleken till mina barn, så brister hjärtat över de barn som inte längre lever. Och det är fan inte lätt. För det finns ingen balans längre. Det är ett jäkla stormigt hav igen, där jag fortfarande måste simma för att inte drunkna. Det gör ont i mig. Det gör ont i varenda cell.

Lova Lönnberg 


Publicerad: 16. mars 2017 09:43
¨

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få lokala nyheter
från Lokaltidningen Söderåsen

Startsidan just nu
Missa inte