Krönika: Att skilja på kärlek och känslor

KRÖNIKA. Vi lär oss tidigt att den mytomspunna äkta kärleken ska vara essentiell, passionerad och totalt uppslukande. Detta uttrycks gärna genom slagkraftiga, om än något intetsägande kursiverade citat i stil med "så mycket i livet är mediokert, att vi aldrig bör låta den romantiska relation vi inleder med att en annan människa vara det."

Som barn bevittnar vi Disney-filmer där prinsar och prinsessor omfamnar varandra efter den elaka drakens död i en kamp med livet som insats, priset är kärleken. Under århundraden har vi läst tårdrypande skildringar där det dramatiska och storslagna avlöser varandra i världsomvälvande kärlekshistorier som avsluts med hjärtomskakande tal, tätt följt av kyssar i regnet. Om det inte gör ont, är det inte äkta. Allt som är värt att ha är svåråtkomligt. Enkla relationer är för enkla människor, och utan jakten är bytet ointressant. Att jaga har aldrig klingat positivt hos mig vare sig om bytet resulterar i en medium rare plankstek eller den äkta kärleken. Så, när vi gråtit tusen tårar, skrikit oss hesa och de där romantiska talen visade sig vara tomma ord ekandes mellan väggarna; hur skiljer vi på känslor och kärlek?

Jag har själv fallit offer för scenarion där jag i efterhand förstått att situationer som jag i stunden upplevt som bitterljuvt romantiska, i själva verket varit skamlöst tragiska. Det är lätt hänt, speciellt när livet delar ut karatespark efter karatespark och det mest känns som att man befinner sig i ett känslomässigt limbo. ”Nej, det var inte romantiskt när mitt 20 åriga jag klamrade sig fast på sin dåvarande älskares rygg i ett tappert försök att hindra honom från att ge sig av utan byxor och skor ut i Norges vinternatt efter ännu en hjärteskärande nattligt diskussion”.

Om det inte känns som att magen ska explodera av en miljon ivriga fjärilar hur ska man då över huvud taget kunna tro att det man upplever är i närheten av den där äkta kärleken vi lärt oss att gå genom eld för.

Ponera att intensiva känslor ofta misstas för kärlek, just för att saker och ting känns mycket mer när de svider. Kärleken i sig själv behöver nödvändigtvis inte göra särskilt ont. Tänk om, det då kanske är något annat. Jag har ett komplext förhållande till mina känslor, jag älskar dem för allt de låter mig uppleva men de är likväl luriga jäklar. De har flera gånger lurat i mig att jag åtrår någonting som befinner sig miltal ifrån mina långsiktiga livsmål.

De har fått mig att lida och jaga orimligt länge efter något jag misstagit för kärlek när sanningen är att den aldrig ska behöva jagas. Föreställ dig den renaste, mest okomplicerade kärleksrelation du har. Vart är logiken i att detta villkorslösa sätt att älska ska vara annorlunda för att det präglas av den sociala konstruktionen Romantik.

Kalla mig enkel men älskar jag dig kommer du aldrig behöva tvivla på det och allt jag vill ha i gengäld är okonstlad, simpel kärlek. Jag tar det över en skrikmatch i regnet anyday. Fjärilar i magen är något utav det vackraste som finns men var uppmärksam på när de inte dansar fjäderlätta danser, utan fladdrar runt i panik. Det är starka känslor, Kärleken är alltid bara kärlek.

Yolanda Hägg

Publicerad 16 December 2018 00:00